Vingårdsjobb

En och en halv månad var vi nere på Tasmanien, utforskade, åt vindruvor och jobbade.

Vi plockade druvor tills det kändes som om ryggen brutits mitt i tu. Det var ändå värt all smärta eftersom vi fick betalt per kilo istället för timmar, lönelappen har varit rolig!

Vi har plockat gröna druvor, mest sauvignon blanc.

Det var storm väder här en helg och det blåste så kraftigt så att större delen av näten på denna vingård låg mer vid sidan av raderna i en hög, än över raderna. Så vi fick hjälpa till lite extra med att dra isär dem och sedan skulle de tillbaka på igen.

De har coola special maskiner till allt

Sen plockade vi en hel del röda druvor, mest Pino noir. Det var mycket roligare att plocka rött än grönt, för röda växer fint i klungor i mitten. Medans gröna växer överallt och gömmer sig väldigt bra inne bland löven.

Vi var tvungna att ha långbyxor och reflexvästar när vi jobbade. Vår supertrevliga chef gillade dock att börja tidigt, så att vi slapp värsta solen mitt på dagen och det uppskattade vi alla för det blev super varmt!!

Så hur mycket plockade vi då?

Vi jobbade i ca tre hela veckor och under den tiden plockade vi ca 9000kg vindruvor var.

Men nu är vi färdig jobbade för denna resa, så resten av tiden ska vi bara njuta och upptäcka.

Nästa stopp nu (efter 10 timmars färjan tillbaka till fastlandet) blir att se den röda öknen!

MONA (Museum of Old and New Art)

Så MONA är ett jätte populärt konstmuseum i Hobart. Det öppnade år 2011 och är helt privatägt, så jag antar att det är därför som de kan de göra lite som de vill och visa väldigt udda saker.
Vi har fått höra att antingen älskar eller hatar man detta museum. Viktor och jag står nog dock hyfsat neutrala, men vi gick därifrån rätt så förbluffade över hur vissa av grejerna ens kan få kallas konst.

De har ett spännande upplägg på utställningarna för det finns inga skyltar någonstans att läsa på. Utan när man går in får man typ en telefon med ett set hörlurar, när man sen går runt i museet känner den av vart man är och så ploppar konstverken upp på skärmen, så kan man lyssna på konstnärerna när de berättar om sitt verk.

Men här kommer en del bilder på vad vi såg, så kan ni själva avgöra vad ni tycker om konsten.

Första rummet vi kom in i hade dinosaurier ihopsatta av buntband och gamla kassettbandsfodral med några utsvängningar i andra gamla plastbitar.

Kapsyl nallebjörnar

Ett helt rum med enorma pappersflygplan, de var lite coola!

Vi gick förbi en vägg som Viktor blev väldigt sugen att pilla bort flagor på

En igelkott som är attackerad av små djur och kryp för att elaka älvor inte tycker om den.
När vi lyssnade på varför konstnären gjort denna, visste hon inte riktigt varför.. men hon tycker väldigt synd om igelkotten.

Vid ett tillfälle ploppade det upp en varning på telefonen, att nu går ni in i en vuxen zon! Vuxenzonen var ett mysko rum, som hade många tavlor och filmer på nakna kvinnliga kroppsdelar

Det fanns även två skelett i ett inre rum som i takt till musik körde missionären

Den här konstnären är smart. Han lägger papper på stenar, sedan tar han en blyertspenna och skissar fram strukturen med. Så gör han så om och om igen på samma sten.

Imellan vissa av de olika utställningsrummen var det futuristiska gångar med olika ljus teman.

I detta rum var det en smal gång in och sen skulle man titta ner i motoroljan på sidorna

Den här förstod jag inte alls.. En stol, en skål, en kniv och två guldfiskar. Tyckte mest synd om guldfiskarna som inte såg ut att trivas

Speciella tavlor

Matsmältningsmaskinen.
Den är designad som en mänsklig mage, matas två gånger om dagen och bajsar
kl 14.00. Det luktade en hel del äggfis i rummet, så vi började undra vad för slags mat de egentligen stoppar i den

Och sist men inte minst! Ett bord med frukt på, som har lämnats att ruttna 👍

Som sagt det var en upplevelse att gå runt där inne och det är ett speciellt museum vi inte kommer att glömma.

Gordon River Dam

Dammar är lite häftiga ändå, så en helg tog vi och åkte ut till Tasmaniens största damm. Det är tyvärr bara en väg in och samma väg tillbaka, det tar 2,5timme dit från Hobart sen ska man tillbaka också.

Så därför blev detta ett helgprojekt.

En stor humleodling på vägen dit.

Även med lite halvdåligt väder, var vägen dit riktigt fin med en massa bergsvyer.

Dammen byggdes år 1978

Producerar ca 13% av hela Tasmaniens elförbrukning

Är 140m hög

Och 190m lång

2,75m bred på toppen och 17,7m bred vid botten

Man kan göra en absailing (fira sig längs ett tunt rep) nerför dammen. På bilden ovan ser ni någon på väg ut över kanten.

Coolt!